måndag 21 mars 2016

Det ofilosofiska debattklimatet

Det finns ett åskådningssätt inom nationalekonomin som går under beteckningen "nedsippringsteorin". Denna hävdar att det bästa sättet att öka välståndet för de stora massorna är att främja tillkomsten av stora förmögenheter hos en liten del av befolkningen. Deras rikedom kommer så småningom att "sippra ner" till resten av befolkningen genom t.ex. investeringar i nya företag. Föga förvånande är denna teori främst förknippad med det som brukar kallas "reaganomics", efter Ronald Reagan och hans ekonomiska policies.

Ofta ställer jag mig frågan om det jag håller på med - politisk filosofi - har någon mening över huvud taget. Kanske måste jag sätta mitt hopp till en liknande nedsippringsteori, d.v.s. hoppas att filosofernas, statsvetarnas och andra normativt engagerade forskares genomarbetade argument så småningom ska sippra ner till befolkningen i övrigt; att man i t.ex. partiernas idéprogram eller på ledarsidorna ska finna uttunnande versioner av de teorier som vi diskuterar i seminarierummen.

Känns det i dagens läge befogat att klamra sig fast vid detta halmstrå? För närvarande är jag ganska pessimistisk. Om det i debattklimatet förekommer något som man kan kalla riktig normativ argumentation så är det i så utspädd form att man nästan kan kalla den homeopatisk. Bara under den korta tid som jag aktivt observerat samhällsdebatten (sisådär 15-17 år) tycks allt bara ha gått utför. När jag började mina universitetsstudier vid millennieskiftet fanns en aktiv diskussion om politisk-filosofiska begrepp som frihet, rättvisa och jämlikhet. Feminister, djurrättsförespråkare, nyliberaler, "globaliseringskritiker" med flera syntes faktiskt föra fram argument i media och i ganska populärt hållna böcker.

Men har jag någon anledning att klaga? Är detta inte bara klagomål från en som ser sin egen disciplin tappa mark i samhället och sålunda försöker gynna sina egna intressen? Själv hoppas jag i vilket fall som helst att jag nu talar som medborgare och inget annat. Politik är något som angår oss alla, och är det inte önskvärt att politikernas beslut fattas goda grunder? Är det ohemult att begära att en politiker som med sina beslut vill främja mera "frihet" kan förklara för medborgarna vad "frihet" är och vad det är som gör det så viktigt att främja? Eller har vi nått den punkt när de flesta är överens om att politik ska handla om att var och en antingen ska titta ner i sin egen plånbok och beräkna vilket regeringsalternativ som kommer att öka denna plånboks tjocklek, eller betrakta bilden av den lidande människan (eller djuret, eller trädet) och bara känna vad som måste göras?

Kort sagt: är tiden förbi för politik som bygger på riktiga argument? Från ax till limpa, från premisser till slutsatser, utan motsägelser? I vilket fall som helst tror jag inte vi kan hoppas på en nedsippringsteori i detta fall, ty de flesta politisk-filosofiska teorier som kommit fram och diskuterats ymnigt inom akademin under de senaste 40-50 åren har lämnat i princip obefintliga spår i den offentliga debatten. Försök bara fråga folk på gatan om de vet vem John Rawls är.

fredag 4 mars 2016

Mera om politisk ontologi

Jag presenterade i föregående inlägg en provisorisk definition på en stat: "en organisation som gör anspråk på ensamrätten att med tvångsmedel avgöra målkonflikter inom ett geografiskt område med hjälp av i stort sett förutsägbara procedurer". Nu ämnar jag expandera mina tankar angående detta en smula och en lite fylligare redogöra för min nuvarande syn på statens ontologi, d.v.s. vad staten till sitt "väsen" är för något.

Politikens mest fundamentala problem är att människor ständigt har olika uppfattning om hur världen ska se ut. Dessa konflikter kan lösas genom att somliga frivilligt väljer att justera sina önskemål. En sådan justering kan ske multi-, bi- eller unilateralt och den kan ske av olika orsaker, t.ex. för att man vill skapa goodwill inför framtida justeringar, för att man sitter i en sits där man för sin överlevnads skull inte har mycket att välja på, eller för att man anser att kontrahenterna har presenterat goda moraliska argument för sina egna önskemål. Ett sådant samhälle, där alla människor justerar sina önskemål för att allas önskemål ska kunna förverkligas samtidigt, ter sig emellertid som en utopi - en värld där varken krig eller politik vore nödvändigt.

Men det politiska problemet uppstår när någon sådan justering inte sker, d.v.s. när vi står inför olika önskemål om hur världen bör vara beskaffad - önskemål vilka inte alla kan förverkligas samtidigt - och när någon (eller alla) inte vill göra en frivillig justering av sina önskemål. En "opolitisk" lösning på en sådan konflikt skulle kunna vara att helt enkelt slåss och se vad som händer, alltså leva med det "allas krig mot alla", som Thomas Hobbes talade om. I detta fall skulle vi inte ha några stater, även om detta "naturtillstånd" troligen skulle utmynna i ett statssystem till slut, när kampen sorterat ut de mest framgångsrika krigarna. En politisk lösning skulle vara att institutionalisera konfliktlösningen, d.v.s. att lösa konflikterna i enlighet med fastställda och förutsägbara procedurer.

Detta är alltså en syn på statens väsen som bygger på en kamp mellan viljor. Den bygger på metodologisk individualism och förkastar olika typer av "metafysiska" åskådningar som gör gällande att staten är något annat än en viljeyttring hos dem som för tillfället styr, eller att staten skulle kunna ha något syfte eller ändamål utöver de syften och ändamål som uttrycks genom existerande människors viljor. Av detta följer givetvis också att det inte finns någon moraliskt relevant skillnad på handlingar utförda av "staten" och av enskilda människor, eftersom statens "handlingar" i realiteten är handlingar som utförs av människor. Men detta utesluter förstås inte att man kan finna andra kontextbaserade grunder för att fördöma en handling som utförs av en individ, men inte fördöma en snarlik handling utförd av någon annan individ, t.ex. en representant för våldsmonopolet.

Det finns givetvis frågetecken i denna redogörelse. Hur tydligt bör t.ex. konfliktlösningsmekanismerna vara institutionaliserade för att vi ska kunna tala om en "stat" och inte ett "allas krig mot alla"? Existerar en stat om den "styrande" eliten består av ett rövarband som ungefär var tredje till var femte år plundrar bönderna på ungefär hälften av deras skördar? Om detta rövarband verkar inom ett relativt stabilt geografiskt område och regelmässigt får sin vilja igenom tror jag att man kan tala om en stat - vi måste hålla i minnet att definitionen inte kan utesluta att både "bra" och "dåliga" stater kan existera. Men vi kan knappast tala om en stat om en viss grupp gör anspråk på att deras konfliktlösningsmodeller bör vara gällande, samtidigt som de i realiteten sällan åtlyds av dem man anser sig styra över.

Man kan också fråga sig hur många människor som måste finnas i en stat för att det ska kunna kallas en "stat". En familj eller klan som lever ensam ute i djungeln kan ha stabila konfliktösningsmekanismer som regelmässigt respekteras, men vi skulle troligen inte tala om dessa sammanslutningar som stater. Återigen hamnar vi i rena bedömningsfrågor gällande gränsdragningen. Sådana oklarheter kan nog aldrig raderas ut helt och hållet, och troligen behöver vi inte radera ut dem heller.

En ytterligare sak som bör poängteras är att min syn på statens väsen gör att frågan om huruvida man bör lyda staten är helt och hållet individuell. Precis som bara vi själva kan avgöra om vi anser oss "bundna" av vår egen moral så kan bara vi själva avgöra om vi ska vara "bundna" till att lyda någon annan människa (eller grupp av människor). Vem som helst kan göra anspråk på att bestämma över någon annan, men det står också var och en fritt att bestämma om man ska låta sig bestämmas över. Man kan förvisso säga att det inte finns någon "objektiv" rätt för någon att bestämma över andra människor (något som somliga kanske skulle använda för att dra anarkistiska slutsatser), men då ska man också betänka att baksidan av myntet är att det inte heller finns något "objektivt" förbud mot att bestämma över andra.

Staten är alltså ingen "mystisk" entitet, utan en organisation som används av vissa för att få sin vilja igenom i situationer där andra människor har motstående viljor. Somliga väljer att lyda denna organisation, andra väljer att inte göra det. Om så många väljer att inte lyda att det uppstår inbördeskrig kan man nog säga att staten inte längre existerar (eller att den förutvarande staten delats upp i flera nya stater).

Med allt detta sagt anser förstås många att det är en intressantare fråga att utröna vilken form den konfliktlösningsmekanism som staten är ska ha. Vem ska m.a.o. kontrollera den faktiska maktorganisationen? Vilkas viljor är det som ska ha företräde och på vilkas bekostnad? Bör man lyda vissa typer av stater, men inte andra? Det är intressanta frågor, men jag hoppas läsaren inser att dessa vidare problemformuleringar kan göras något mera precisa och begripliga genom att vi först utrett den mera fundamentala ontologiska frågan om statens väsen.