fredag 22 april 2016

Utilitarismens ställning

Den senaste tiden har jag försökt kartlägga utilitarismens ställning inom normativ forskning och det etiska samtalet ute i samhället i övrigt. Denna uppgift är inte helt lätt. Jag är själv statsvetare ("politisk teoretiker") och sålunda inte verksam i samma institutionella sammanhang som filosoferna, även om den forskning som jag och filosofer sysslar med i mycket överlappar.

Inom subdisciplinen politisk teori verkar det ganska tydligt att utilitarismen i det närmaste är död, och att den varit så ganska länge. Många läroböcker i politisk teori tar upp utilitarismen ytterst kortfattat och redovisar samma invändningar som tagits upp i årtionden (och vilka oftast kan bemötas ganska enkelt från utilitaristernas håll). Även när man slår upp de vanligaste akademiska tidskrifterna inom politisk teori och politisk filosofi så märker man hur sällsynt det är att någon argumenterar för särskilda frågor ur ett utilitaristiskt perspektiv.

När det gäller politisk teori tycker jag mig alltså ha ett ganska bra bild av utilitarismens (im)popularitet. När det gäller fält som "ren" praktisk filosofi, tillämpad etik o.s.v. så är dock min bild mindre klar. Vissa (kvalificerade) bedömare tycks anse att utilitarismen fortfarande har en stark ställning inom dessa discipliner (se t.ex. uppslagsordet "utilitarianism" i Routledge encyclopedia of philosophy). Jag läste också nyligen en bok (av Anne Maclean) som hävdade - och beklagade - att bioetiken (d.v.s. etisk forskning som främst sysslar med moraliska val i ljuset av modern teknik, medicin etc.) i princip helt domineras av utilitarism (eller åtminstone att den gjorde det på 90-talet, då boken kom ut).

Om det nu skulle vara fallet att utilitarismen fortfarande har en stark ställning inom praktisk filosofi (till skillnad från statsvetenskap/politisk teori), så måste man säga att de professionella filosoferna gjort ett dåligt jobb när det gäller att sprida denna doktrin ute bland folket. Mitt intryck är att när någon utilitaristisk filosof för ovanlighetens skull lyckas komma till tals i vanlig media (brukar vanligtvis vara Torbjörn Tännsjö i Sverige eller Peter Singer internationellt) så möter man minst lika mycket motstånd som medhåll.

Kanske är det i själva verket så att även om utilitarismen under vissa perioder varit ganska populär bland normativa forskare, så har den aldrig har varit särskilt populär bland vanligt folk. Men orsaken till detta skull nog isåfall inte vara för att man funnit någon annan moralisk teori som är
mera invändningsfri än utilitarismen, utan snarare för att vanligt folk i regel inte är så måna om att ha en sammanhängande och "logiskt" uppbyggd moralisk teori. De blandar vissa element från utilitarismen (alla måste vi väl ibland bedöma konsekvenserna för att avgöra vad vi ska göra) med andra principer efter behag. Och detta sätta att "filosofera" är något som har spritt sig till akademin. De akademiker som avvisar utilitarismen tycks oftast inte göra det för att de har funnit en teori som i högre grad klarar de krav på argumentatorisk stringens som man borde kunna kräva av en "vetenskapsman".

Hur som helst så är det iallafall synd att avvisandet av den moraliska teori som jag själv tycker har minst teoretiska problem - hedonistisk utilitarism - oftast avvisas på så lösa grunder och med hjälp av motargument som både är ganska enkla att bemöta och (vilket troligen är viktigare) utifrån moraliska perspektiv som själva knappast skulle klara samma grad av undersökning som utilitarismen brukar utsättas för. Andra moraliska teorier (åtminstone de som är på modet för tillfället) brukar m.a.o. behandlas mildare när det gäller hur många invändningar man måste kunna bemöta för att kunna sägas ha en försvarbar teori. Ett rawlsianskt perpektiv brukar t.ex. behandlas som mycket mera oproblematiskt än ett utilitaristiskt perspektiv, trots att Rawls skrifter kan smulas sönder av den grönaste filosofistudent.

fredag 8 april 2016

Begreppet religionsfrihet: överflödigt eller osammanhängande

"Staten bör inte förbjuda X eftersom det inskränker min religionsfrihet" är ett ganska vanligt förekommande argument. För att det ska fungera som argument krävs (minst) två saker: det måste åberopa rättigheter som inte täcks av andra existerande rättigheter, ty annars är det överflödigt, och det får inte vara motsägelsefullt, osammanhängande o.s.v. (ett standardkrav för all argumentation). Själv tror jag inte att dessa krav kan uppfyllas samtidigt.

Vi har redan yttrande- och tryck- och församlingsfrihet. Detta täcker den del av religionen som gäller spridandet av den egna läran, gemensamma sammankomster där människor fritt kontemplerar dess dogmer o.s.v. För att religionsfriheten inte ska vara överflödig som medborgerlig rättighet krävs det alltså att den gör anspråk på att skydda flera handlingar än dessa från laglig inblandning från t.ex. tillfälliga majoriteter. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter preciserar religionsfriheten genom att hävda att den innefattar "frihet att byta religion och trosuppfattning och att, ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor."

För att ge religionsfriheten ett innehåll som inte täcks av andra rättigheter måste man alltså sikta in sig på dessa sedvänjor och det "utövande" av religion som innefattar särskilda handlingar som går bortom handlingar och sedvänjor som har med tankar, yttranden och skrifter att göra. Kort sagt måste det röra sig om en frihet att få göra det som (man tolkar att) ens religion kräver av en. Men medan vi på det sättet undviker överflödighetsproblemet så drabbas vi istället av motsägelseproblemet. Principen att vi ska ha rätt att göra allt som vår religion säger oss att vi bör göra blir nämligen motsägelsefull i den meningen att den som yttrar den knappast kan ställa upp på den själv. Om vi förutsätter att vi lever i ett samhälle där var och en får tolka innehållet i sin religion som hen själv vill (och skapa nya religioner när hen vill) skulle principen innebära att alla (åtminstone i teorin) har rätt att göra precis vad man vill - en princip som de flesta skulle förkasta.

Möjligen skulle förespråkaren för religionsfrihet kunna modifiera sin princip och hävda att var och en har rätt att göra vad ens religion kräver, förutsatt att det inte skadar någon annan. Då hamnar man emellertid också i problem. Antingen kan detta formuleras som en allmän frihetsprincip - var och en har rätt att göra vad som helst som inte skadar någon annan - och då är själva religionsbegreppet ånyo helt överflödigt. Eller också kan den religiösa person som framför principen troligen inte ställa upp på den själv; antingen för att principen är uttryck för en ganska stark liberalism, eller också för att en del religioner påbjuder att man skadar varandra (t.ex. genom att avlägsna vissa delar av kroppen på barn - för att inte tala om mera subtila sätt att skada ett barn psykiskt). Och om ingen religion påbjöd att man skadade någon annan skulle principen på nytt bli överflödig. Det skulle räcka med en allmän frihetsprincip för att skydda alla religionsutövning.

Den som i debatten hävdar att en specifik frihetsinskränkning riktad mot ett religiöst uttryck är av ondo har alltså valet att hänvisa till en redan existerande frihet, såsom yttrande- eller församlingsfrihet, eller att framföra en princip som hen själv knappast kan ställa upp på (att alla ska ha rätt att ohindrat få göra som ens religion kräver).

Men låt oss föreställa oss följande scenario: förbud mot att bära ett särskilt religiöst klädesplagg Y på allmän plats diskuteras. Skulle inte ett genomförande av detta förbud legitimt kunna beskrivas som en kränkning av religionsfriheten? För att denna invändning ska fungera krävs alltså att det inte handlar om en kränkning av en allmän frihet att klä sig som man vill så länge det inte skadar någon. Man måste m.a.o. (för att undvika överflödighetsklausulen) hävda att vi har rätt att klä oss hur vi vill så länge det är av religiösa skäl, men inte av andra andra skäl. Man skulle alltså genom en vanlig lagstiftningsprocess ha rätten att förbjuda t.ex. baseballkepsar, men inte plagg Y.

En sådan princip räddar religionsfriheten från överflödighetsinvändningen, eftersom den ger en särskild frihet till människor som handlar av religiösa motiv - en frihet som inte tillerkänns andra. Den gör en skillnad på handlingar som bygger på rent estetiska överväganden och sådana som bygger på mera metafysiskt utstuderade överväganden. Detta är i och för sig en möjlig väg, men det innebär att slå in på en genuint icke-sekulär (och icke-liberal) samhällsmodell. Troligen kräver den något slags teokrati, eftersom människor som skapar sina egna "religioner" i syfte att rättfärdiga sina från början rent estetiska val måste kunna underkännas i en högre instans. Nya och "påhittade" religioner, med kanske bara en enda anhängare kan inte få jämställas med de gamla beprövade (inte heller kan radikala nytolkningar av gamla läror accepteras hur som helst).

Slutsatsen måste vara att begreppet "religionsfrihet" knappast hör hemma i en sekulär, demokratisk stat. Den som hävdar att det är fel att förbjuda X eftersom det kränker hens religionsfrihet bör antingen kunna luta sig mot en mera allmänt formulerad frihet, eller också avstå från att åberopa just frihetskränkning som argument och istället hävda att den aktivitet man vill förbjuda bör förbli tillåten av mera "substantiella" skäl.