fredag 22 april 2016

Utilitarismens ställning

Den senaste tiden har jag försökt kartlägga utilitarismens ställning inom normativ forskning och det etiska samtalet ute i samhället i övrigt. Denna uppgift är inte helt lätt. Jag är själv statsvetare ("politisk teoretiker") och sålunda inte verksam i samma institutionella sammanhang som filosoferna, även om den forskning som jag och filosofer sysslar med i mycket överlappar.

Inom subdisciplinen politisk teori verkar det ganska tydligt att utilitarismen i det närmaste är död, och att den varit så ganska länge. Många läroböcker i politisk teori tar upp utilitarismen ytterst kortfattat och redovisar samma invändningar som tagits upp i årtionden (och vilka oftast kan bemötas ganska enkelt från utilitaristernas håll). Även när man slår upp de vanligaste akademiska tidskrifterna inom politisk teori och politisk filosofi så märker man hur sällsynt det är att någon argumenterar för särskilda frågor ur ett utilitaristiskt perspektiv.

När det gäller politisk teori tycker jag mig alltså ha ett ganska bra bild av utilitarismens (im)popularitet. När det gäller fält som "ren" praktisk filosofi, tillämpad etik o.s.v. så är dock min bild mindre klar. Vissa (kvalificerade) bedömare tycks anse att utilitarismen fortfarande har en stark ställning inom dessa discipliner (se t.ex. uppslagsordet "utilitarianism" i Routledge encyclopedia of philosophy). Jag läste också nyligen en bok (av Anne Maclean) som hävdade - och beklagade - att bioetiken (d.v.s. etisk forskning som främst sysslar med moraliska val i ljuset av modern teknik, medicin etc.) i princip helt domineras av utilitarism (eller åtminstone att den gjorde det på 90-talet, då boken kom ut).

Om det nu skulle vara fallet att utilitarismen fortfarande har en stark ställning inom praktisk filosofi (till skillnad från statsvetenskap/politisk teori), så måste man säga att de professionella filosoferna gjort ett dåligt jobb när det gäller att sprida denna doktrin ute bland folket. Mitt intryck är att när någon utilitaristisk filosof för ovanlighetens skull lyckas komma till tals i vanlig media (brukar vanligtvis vara Torbjörn Tännsjö i Sverige eller Peter Singer internationellt) så möter man minst lika mycket motstånd som medhåll.

Kanske är det i själva verket så att även om utilitarismen under vissa perioder varit ganska populär bland normativa forskare, så har den aldrig har varit särskilt populär bland vanligt folk. Men orsaken till detta skull nog isåfall inte vara för att man funnit någon annan moralisk teori som är
mera invändningsfri än utilitarismen, utan snarare för att vanligt folk i regel inte är så måna om att ha en sammanhängande och "logiskt" uppbyggd moralisk teori. De blandar vissa element från utilitarismen (alla måste vi väl ibland bedöma konsekvenserna för att avgöra vad vi ska göra) med andra principer efter behag. Och detta sätta att "filosofera" är något som har spritt sig till akademin. De akademiker som avvisar utilitarismen tycks oftast inte göra det för att de har funnit en teori som i högre grad klarar de krav på argumentatorisk stringens som man borde kunna kräva av en "vetenskapsman".

Hur som helst så är det iallafall synd att avvisandet av den moraliska teori som jag själv tycker har minst teoretiska problem - hedonistisk utilitarism - oftast avvisas på så lösa grunder och med hjälp av motargument som både är ganska enkla att bemöta och (vilket troligen är viktigare) utifrån moraliska perspektiv som själva knappast skulle klara samma grad av undersökning som utilitarismen brukar utsättas för. Andra moraliska teorier (åtminstone de som är på modet för tillfället) brukar m.a.o. behandlas mildare när det gäller hur många invändningar man måste kunna bemöta för att kunna sägas ha en försvarbar teori. Ett rawlsianskt perpektiv brukar t.ex. behandlas som mycket mera oproblematiskt än ett utilitaristiskt perspektiv, trots att Rawls skrifter kan smulas sönder av den grönaste filosofistudent.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar