fredag 20 maj 2016

Elituniversitet kontra massuniversitet

Det är många som har debatterat universitets- och högskolesystemet i Sverige den senaste tiden. Somliga hävdar t.ex. att svenska studenter har mycket sämre förkunskaper än förr i tiden, vilket gör att man måste sänka kraven, eftersom att underkänna för många sällan ses som ett alternativ, med tanke på att lärosätena tilldelas pengar i relation till hur många godkända studenter man har. Samtidigt har ett fall med en utländsk student som vill ha sina avgifter tillbaka, eftersom utbildningen inte haft tillräckligt god kvalitet, uppmärksammats. Från lärar- och forskarsidan kommer även ständiga klagomål gällande den ökande detaljstyrningen från politiker, tidskrävande processer för att söka forskningsmedel, bristande karriärvägar för yngre forskare o.s.v.

Befinner sig alltså den högre utbildningen i kris - har den "havererat" som historieprofessorn Dick Harrison uttryckte det nyligen i en uppmärksammad debattartikel? Det beror förstås på vad man anser att ett universitet (eller en högskola) till sin essens ska vara. Någon evig "essens" kan universitetet knappast ha, med tanke på att det moderna universitetssystemet inte är särskilt gammalt, och under sin korta levnad har det redan genomgått en hel del stora förändringar. Vad ett universitet ska vara är alltså något som vi ständigt måste ta ställning till och eventuellt omformulera.

Den största förändringen som skett i Sverige under de senaste årtiondena är troligen expansionen vad det gäller antalet studenter. En breddning har också skett geografiskt, men det är nog mindre betydelsefullt i sammanhanget. Jag tror mig ha sett en siffra som anger att bara antalet doktorander idag är fler än vad antalet vanliga studenter var för cirka sextio år sedan. Ett universitet var m.a.o. en ren elitinrättning för inte alltför länge sedan, medan det idag är något för den breda massan.

Fast problemet är att universitets organisation och traditioner tycks vara anpassade för det gamla elituniversitet. Normalfallet är fortfarande att en universitetslärare ska ha disputerat, trots att man i allmänhet inte föreläser om sin egen forskning. Att föreläsa om sin egen forskning var tvärtom vanligt förr, och man hade oftast ingen undervisning om kurslitteraturen (den förväntades studenten helt och hållet tillägna sig själv). Seminarier var också anpassade till lämplig storlek (högst 15 personer). Numera blir seminarier ofta så fullpackade att någon meningsfull diskussion sällan kan äga rum - och saken blir knappast lättare av att en majoritet knappast har något brinnande intresse för ämnet i sig. Att motivationen och fliten är låg hos många studenter kan man emellertid inte förvånas över, eftersom det ligger i massuniversitetets natur att en examen därifrån inte har det värde som en examen från elituniversitetens tidevarv.

Om man menar allvar med att vi ska ha massuniversitet så bör man nog acceptera att högskolan blir en förlängning av gymnasiet, och präglad av dess undervisningsformer, snarare än av det gamla universitetets. Om undervisningen ändå inte ska ha den direkta forskningsanknytning som den hade förr så kan man lika gärna utbilda forskare och universitetslärare separat, där det senare inte ska kräva doktorsexamen, men väl mera pedagogik än vad som är brukligt.

Vad skulle det innebära att behålla det gamla universitets krav och arbetsformer och samtidigt fortsätta att ta in så stor mängd studenter? Givetvis skulle många fler bli underkända, och man skulle därmed bli tvungen att förändra finansieringen och frikoppla den från antalet godkända studenter. Men att underkänna en stor del av de studerande måste väl gå på tvärs mot tanken att ha ett universitet för den breda massan. Om det återigen blev svårare att klarare en universitetsutbildning för dem som saknar stark motivation och fallenhet för högre studier så skulle troligen färre och färre söka sig dit, och man skulle vara tillbaka till elituniversitetet - även om denna elit skulle vara mera genuint meritokratisk än förr, då studielån och -bidrag inte fanns.

fredag 6 maj 2016

Psykologisk och moralisk hedonism

Den hedonistiska etiken säger att du bör handla så att du maximerar njutningen för alla som påverkas av din handling. Hur kan man försvara - eller vederlägga - en sådan moralteori? Ett sätt är att åberopa psykologisk hedonism och hävda att om den är sann, så är också den moraliska hedonismen sann (och om den första är osann så är den senare osann). Vad är då psykologisk hedonism? Det är en teori som säger att motivet bakom allt handlande faktiskt är strävan att undvika smärta och att uppnå njutning.

Den mest kände hedonisten - Jeremy Bentham - tycks ibland hävda att eftersom den psykologiska hedonismen är sann, så följer moralisk hedonism som den rimligaste etiken. Detta är ett dåligt argument, eftersom det bryter mot den princip som kallas "Humes lag", d.v.s att det rent logiskt inte går att härleda någon normativ ståndpunkt från fakta - alltså något som bör vara från något som är. Det kan mycket väl vara så att människor motiveras av att uppnå egen njutning, men det går alldeles utmärkt att hävda att de trots detta bör handla på ett helt annat sätt.

Att ta upp psykologisk hedonism är alltså en dålig strategi för att försvara moralisk hedonism. Men det är också en dålig strategi för att attackera den. Ty baksidan av myntet är att om psykologisk hedonism logiskt sett inte kan försvara moralisk hedonism, så kan konstaterandet av dess oriktighet heller inte vederlägga moralisk hedonism. Även om det inte är sant att människor uteslutande motiveras av att maximera njutning och minimera lidande så går det utmärkt att hävda att de ändå borde göra det.

Fast även om det nu gick att överbrygga Humes lag och hävda att om den psykologiska hedonismen är ett faktum så måste också den moraliska hedonismen vara korrekt, så kan man fråga sig om den moraliska hedonismen i själva verket bygger på samma grundtanke som den psykologiska hedonismen. Den moraliska hedonismen bygger visserligen på att njutning bör maximeras, men det är allas njutning som ska maximeras (d.v.s. alla vars njutningsnivå möjligtvis kan påverkas av ens handlingar), och det är svårt att tänka sig att den psykologiska hedonismen kan bygga på detta. Psykologisk hedonism presenteras oftast som en form av psykologisk egoism, men den hedonistiska etiken är långt ifrån egoistisk.

Nu tror jag faktiskt att det idag är få hedonister som motiverar sin etiska hållning genom att åberopa psykologisk hedonism, men det finns fortfarande kritiker av den moraliska hedonismen som söker vederlägga den genom att åberopa den psykologiska hedonismens felaktighet. Låt oss alltså slå fast att en sådan kritik är nästan helt irrelevant vad det gäller den moraliska hedonismens rimlighet. Jag säger "nästan helt irrelevant" eftersom frågan kan vara intressant vad det gäller tillämpningen av en hedonistisk etik. Om människor är psykiskt oförmögna att handla så som den moraliska hedonismen föreskriver så tycks den vara irrelevant som teori. Men detta är en kritik som drabbar all moral i samma grad, såvida man inte för fram en etisk teori som hävdar att du alltid bör göra det som du känner är rätt och aldrig bör göra det som du känner är fel - och jag tror inte det finns många seriösa personer som fört fram en sådan teori. I princip alla moralteorier hävdar nog att det finns tillfällen när vi bör utföra handlingar som vi rent psykologiskt har stora svårigheter att utföra (om det inte fanns sådana tillfällen så skulle väl moralfilosofi var en ganska ointressant verksamhet!?!).

Tror jag då själv på psykologisk hedonism? Tyvärr måste jag säga att jag är för dåligt insatt i begreppet och den psykologiska forskningen för att ha någon bestämd uppfattning. Jag tror emellertid att man kan konstatera att oavsett till vilken grad människor är psykologiska hedonister, så tycks en del forskning ge vid handen att vi ofta är dåliga på att bedöma hur mycket njutning eller lidande vi kommer att få av vissa handlingar (eller att i efterhand bedöma hur mycket njutning eller lidande en viss livsepisod faktiskt innehöll medan den pågick). Detta kan nog förklara varför många människor inte alltid känner sig helt tillfredsställda med sitt liv, trots att de har de flesta av de saker som de strävade efter att ha i livet. Många idéer om hur vårt liv ska se ut tycks motiveras mera av traditioner, socialt tryck, biologiska impulser (många överskattar den lycka man kommer att få genom att bilda familj) o.s.v. än av hedonistisk strävan. Detta kan alltså vara ett ytterligare skäl att anse att den psykologiska hedonismens sanning vore irrelevant för att fastslå den moraliska hedonismens rimlighet. Även om vi skulle sträva efter att maximera njutning, så kanske vi inte är så bra på det.