fredag 6 maj 2016

Psykologisk och moralisk hedonism

Den hedonistiska etiken säger att du bör handla så att du maximerar njutningen för alla som påverkas av din handling. Hur kan man försvara - eller vederlägga - en sådan moralteori? Ett sätt är att åberopa psykologisk hedonism och hävda att om den är sann, så är också den moraliska hedonismen sann (och om den första är osann så är den senare osann). Vad är då psykologisk hedonism? Det är en teori som säger att motivet bakom allt handlande faktiskt är strävan att undvika smärta och att uppnå njutning.

Den mest kände hedonisten - Jeremy Bentham - tycks ibland hävda att eftersom den psykologiska hedonismen är sann, så följer moralisk hedonism som den rimligaste etiken. Detta är ett dåligt argument, eftersom det bryter mot den princip som kallas "Humes lag", d.v.s att det rent logiskt inte går att härleda någon normativ ståndpunkt från fakta - alltså något som bör vara från något som är. Det kan mycket väl vara så att människor motiveras av att uppnå egen njutning, men det går alldeles utmärkt att hävda att de trots detta bör handla på ett helt annat sätt.

Att ta upp psykologisk hedonism är alltså en dålig strategi för att försvara moralisk hedonism. Men det är också en dålig strategi för att attackera den. Ty baksidan av myntet är att om psykologisk hedonism logiskt sett inte kan försvara moralisk hedonism, så kan konstaterandet av dess oriktighet heller inte vederlägga moralisk hedonism. Även om det inte är sant att människor uteslutande motiveras av att maximera njutning och minimera lidande så går det utmärkt att hävda att de ändå borde göra det.

Fast även om det nu gick att överbrygga Humes lag och hävda att om den psykologiska hedonismen är ett faktum så måste också den moraliska hedonismen vara korrekt, så kan man fråga sig om den moraliska hedonismen i själva verket bygger på samma grundtanke som den psykologiska hedonismen. Den moraliska hedonismen bygger visserligen på att njutning bör maximeras, men det är allas njutning som ska maximeras (d.v.s. alla vars njutningsnivå möjligtvis kan påverkas av ens handlingar), och det är svårt att tänka sig att den psykologiska hedonismen kan bygga på detta. Psykologisk hedonism presenteras oftast som en form av psykologisk egoism, men den hedonistiska etiken är långt ifrån egoistisk.

Nu tror jag faktiskt att det idag är få hedonister som motiverar sin etiska hållning genom att åberopa psykologisk hedonism, men det finns fortfarande kritiker av den moraliska hedonismen som söker vederlägga den genom att åberopa den psykologiska hedonismens felaktighet. Låt oss alltså slå fast att en sådan kritik är nästan helt irrelevant vad det gäller den moraliska hedonismens rimlighet. Jag säger "nästan helt irrelevant" eftersom frågan kan vara intressant vad det gäller tillämpningen av en hedonistisk etik. Om människor är psykiskt oförmögna att handla så som den moraliska hedonismen föreskriver så tycks den vara irrelevant som teori. Men detta är en kritik som drabbar all moral i samma grad, såvida man inte för fram en etisk teori som hävdar att du alltid bör göra det som du känner är rätt och aldrig bör göra det som du känner är fel - och jag tror inte det finns många seriösa personer som fört fram en sådan teori. I princip alla moralteorier hävdar nog att det finns tillfällen när vi bör utföra handlingar som vi rent psykologiskt har stora svårigheter att utföra (om det inte fanns sådana tillfällen så skulle väl moralfilosofi var en ganska ointressant verksamhet!?!).

Tror jag då själv på psykologisk hedonism? Tyvärr måste jag säga att jag är för dåligt insatt i begreppet och den psykologiska forskningen för att ha någon bestämd uppfattning. Jag tror emellertid att man kan konstatera att oavsett till vilken grad människor är psykologiska hedonister, så tycks en del forskning ge vid handen att vi ofta är dåliga på att bedöma hur mycket njutning eller lidande vi kommer att få av vissa handlingar (eller att i efterhand bedöma hur mycket njutning eller lidande en viss livsepisod faktiskt innehöll medan den pågick). Detta kan nog förklara varför många människor inte alltid känner sig helt tillfredsställda med sitt liv, trots att de har de flesta av de saker som de strävade efter att ha i livet. Många idéer om hur vårt liv ska se ut tycks motiveras mera av traditioner, socialt tryck, biologiska impulser (många överskattar den lycka man kommer att få genom att bilda familj) o.s.v. än av hedonistisk strävan. Detta kan alltså vara ett ytterligare skäl att anse att den psykologiska hedonismens sanning vore irrelevant för att fastslå den moraliska hedonismens rimlighet. Även om vi skulle sträva efter att maximera njutning, så kanske vi inte är så bra på det.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar